Här igen...

Det är något konstigt som händer  med mig varje år vid juletid. Just de där dagarna runt jul som gärna är fyllda av en massa saker som ska hinnas med innan självaste julafton, det är just de dagarna då lusten att sticka faller på. Det är då jag plötsligt börjar fantisera om hemmastickade koftor, sjalar och mössor och bara måste köpa garn. Med tanke på att jag inte är någon stjärna när det gäller stickning så kan man ju undra var en sådan lust och sådana idéer kommer ifrån? Varför ge sig på ett projekt som man inte med säkerhet ror i land just när man har som mest att göra? Efter att ha funderat på det ett tag så tror jag att det är ett behov av lugn som väcker lusten att sticka hos mig. Ett behov av att sitta uppkrupen i soffan, låta händerna jobba och låta tankarna för en stund uppslukas av något som inte tillhör vardagen och låta det ta den tid det tar. För mig är stickning långsamhetens pyssel.

Ja det här hände alltså i år igen och den här gången fick jag för mig att sticka tumvantar trots varnande ord om att det där med tummar kan vara lite klurigt.  Min kära svägerska som känner igen det här "sticka-runt-jul-fenomenet" hos mig nu fick än en gång rycka ut som stickrådgivare och kanske kände hon ett uns av tveksamhet när hon såg mig hantera fem strumpstickor. Hur skulle det gå den här gången med Marias stickprojekt? Nu, några dagar efter jul kan jag konstatera att det gick ganska bra. Det blev ett par vantar! Lite glesa här och där men fullt dugliga.

Nu var det inte bara lusten att sticka som dök upp så här i juletid. Lusten att blogga har också kommit smygande och nu är jag här igen ...

Maria